Emedlertid och innan detta värf ännu vunnit fullbordan, hade den elfte Carl öfvergått från jordiska bekymmer till en öfverjordisk
anbud, blifvit uppdragen åt Konungen i Sverige, först genom Franska Ministern Marquis de Béthune, och derefter genom Grefve d’Avaux, som beledsagat detta uppdrag med förmånliga anbud. Kejsaren och de öfrige Makterne instämde i samma åstundan. Man hade i början för afsigt att freden skulle afslutas i Stockholm, under Svenska Cansli-Presidentens ledning, hvilket utvisade ett sällsynt förtroende: också började negociationerne verkligen att der af Grefve Oxenstjerna bedrifvas. Men Franska Regeringen, misstroende Svenska Ministèrens benägenhet att ingå i dess förstoringsplaner, genomdref att man i Rysvick 1697 öppnade en högtidlig Congress, hvarvid Franska Kabinettet fick tillfälle att träffa Separat-afhandlingar med de särskilta Makterne och derigenom tillskansa sig åtskilliga fördelar. I det hufvudsakliga blefvo dock Westfaliska och Nimwegiska frederne stadfästade, och emot allt, som derifrån afvek, reserverade sig den Svenska Mediationen högtidligen. Konungen af Sverige erhöll besittningen af de länge omtvistade Hertigdömena Zweibrücken och Waldenz; förutom att den för Sverige så vigtiga fördelen af Hertigens af Holstein skyddande sina af Danmark våldförda rättigheter genomdrefs. — Våre Plenipotentiärer vid Freds-Congressen voro Stats-Secreteraren Friherre Nils Liljerooth, Minister hos Förente Staterne, och Kongl. Rådet Grefve Carl Bonde, hvilken sistnämnde dock ej förr än vid slutet af underhandlingarne i Rysvick inträffade.
Den Rysvickske Freden var, ehuru det ärofullaste, likväl ej det första tillfället, då Sverige uppträdde såsom fredsmedlare emellan Europas Makter. År 1667 d. 31 Juli slöts under Svensk bemedling freden i Breda emellan England och Holland; och Sverige afdömde
