dolda gnistor uppblossa till härjande lågor öfver Norden, äger han än en gång den njutning, att genom Traventhalske freden se en förolämpad bundsförvandt skyddad mot en tilltagsen granne, lugnet återstäldt och fäderneslandets ära genom dess vapens framgång förökad [1]. Sist, nära målet af sin bana, höres hans darrande röst ännu varna den lifliga Fursten emot ärelystnadens retelser, hans mogna vishet afkyla ungdomens hetta, hans välmenta råd hejda den segrande hjeltens förmätenhet.
Skall jag här anse mig tillåtet, att ersätta
det ofullkomliga i teckningen af Bengt
Oxenstjernas lefnad genom försöket att jemföra
honom med den från samma ätt utsprungne
odödlige statsman, som under Gustaf Adolph och
Christina förestod regerings-ärendena? Om det
för Fosterlandsvännen är en dubbelt frestande
njutning att åskåda två förträffliga medborgare,
ställde i bredd med hvarannan: huru förhärligas
icke detta skådespel, när begge intaga så
utmärkta rum i häfderna! Men här, mer än
någonsin, är det talarens pligt att förblifva sanningen
trogen, att med en rättvisa, lika obestucken som
den edfasta domarens, afväga utan ensidighet,
prisa utan öfverdrift, tadla utan bitterhet. Då
- ↑ Freden i Traventhal med Danmark slöts den 8 Aug. 1700 efter Kon. Carl XII:s landstigning på Seeland samma år. Hertigen af Holstein erhöll derigenom fullkomlig upprättelse för de honom tillfogade oförrätter.
