jag erkänt dessa svårigheter i mitt försök, är jag tillika varnad för dess äfventyrlighet. Jag skall ej heller blottställa mig för den förmätenhet, att vilja uppflytta Bengt Oxenstjernas förtjenst till fullkomlig likhet med hans företrädares: tvertom skall jag medgifva, att det för Bengt Oxenstjerna redan innebär en stor utmärkelse, om hans egenskaper med dennes blifva satte i jemförelse. Må jag genom detta allmänna medgifvande hafva inrymt åt den ena statsmannen ett företräde, som sanningens rätt kräfver, och som ej kan förringa den förtjenst, hvars verkliga halt jag önskat framställa i dagen. Förgäfves skulle jag ock våga bestrida Riks-Cansleren Axel Oxenstjernas öfverlägsenhet i snille att skapa, i djuphet att uppfatta och i styrka att utföra de planer, hvilka vunnit samtidens och efterkommandes beundran, lika mycket för dristighet, som för grundlighet. Vare det långt ifrån mig att vilja göra denne store man någon orättvisa, för att smickra hans efterträdare. Men jag får dock ej förvägra åt Cansli-Presidenten det loford, att naturen tilläfventyrs begåfvat honom med större delagtighet af den köld, det lugn och det tålamod, som så väl anstå, så väsendtligen gagna den i statsvärf invecklade mannen, och hvilka egenskaper ofta åtföljas af mindre stolthet, mindre ärelystnad, men mera blygsamhet i anspråken. Blef det svårt att upphinna Axel Oxenstjerna i blickens förmåga att med lätthet öfverskåda de mest invecklade ämnen, förutse mötande hinder och finna utvägar till deras undanrödjande: var det
