måhända äfvenså svårt att likna honom i detta yttre majestät, — själens återspeglade kraft, snillets harmoniska återljud, — som på en gång bjuder vördnad och inger förtroende: så har Bengt Oxenstjerna, åtminstone af alla Sveriges statsmän i sjuttonde seklet, varit honom närmast i dessa egenskaper, och torde ej heller af någon annan öfverträffas i vaksamhet öfver politikens särskilta utgreningar, i ståndaktighet att förblifva vid en gång fattade grundsatser, och i verksamhet att bereda Rikets sanna fördelar. Icke utan all grund har man förebrått Riks-Cansleren, att han för mycket sett det högsta Ståndet i staten till godo: hans minne har ej kunnat fredas för tillvitelsen att, till föga båtnad för det allmänna, ha gynnat Adelns regeringslystnad. Cansli-Presidentens hela vandel deremot visar oss, huru han, i stället att befordra, motarbetade och kufvade Aristokraternes anspråk. Lät den förre sig och sina ätteläggar riktas med betydliga gods, dem Kronan — må vara till ovärderliga tjensters billiga vedergällning — sig afhände: så återställde deremot den sednare hvad åt hans fäder blifvit förlänadt [1] och var så litet af egennyttan hänförd, att han, ställd vid thronens sida, gjorde i Statens tjenst uppoffringar i stället för vinst. Begge ägde emedlertid i rikt mått detta mod i
själen och denna drift i handling, hvarförutan
- ↑ Bland de egendomar, som genom Carl XI:s Reduction återföllo till Kronan, var Bengt Oxenstjernas Grefliga Familjegods Korsholm i Finland.
