vågsammare företag och hvälfningar borde återhållas: lyckans frestande retelser måste för lugnets mindre skimrande förmåner uppoffras: och kunna vi nog erkänna det ädelmod, som ej drog i betänkande att frambära detta offer på Fosterlandets altare? Också finner man, vid undersökning af de lägre folk-klassernes villkor under Riks-Canslerens förvaltning, en mer skenbar än verklig sällhet, vid betraktande af statskassans tillstånd, utgifter och skulder hopade: under Cansli-Presidentens embetstid ser man välståndet tillväxa nedifrån uppåt, och torftighetens bördor lika lättade, som kronans skattkamrar riktade. Jag ville ännu tillägga: att om Grefve Axel Oxenstierna var skyldig mycket af sin ära åt Gustaf Adolph, hade deremot Carl XI att tacka Bengt Oxenstjerna för en betydlig del af sin regerings lycka. Och slutligen, förgätom ej det särdeles förhållande, att när det synes hafva varit den äldre statsmannens öde att oaflåtligt behöfva förlänga ett blodigt krigs förödelser, beskärdes åt den sednare en vida ljufvare lott, den att förnämligast genom hvilan från vapnens gny främja sin Konungs planer till båtnad för fädernebygden.
Fullbordad är den minnesvård, som var
ämnad att vittna, det Grefve Bengt Oxenstjerna,
såsom embetsman och medborgare, varit för
samhället nyttig. Det återstode ännu att skildra
en annan sida af hans lefnad, att visa, det
