Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/287

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— a83 — såsom ett motstycke härvid ^ påminna om hans naturliga böjelse för ordning och arbete, mått- ligheten i hans enskilta iefnadssätt, och om de välgörande verkningarne af dessa dygder — kröp* pens sundhet och styrka och själskrafternes lif- lighet, bibehållne ända till en vördnadsvärd ål- derdom? — Men jag stadnar vid ett ämne, som, allmännare till ^in syftning, har för bildade lands- män en högre betydelse.

Oflta hafva Svenske Herrar skänkt ett upp- muntrande beskydd åt snillets och lärdomens yrken. .1 synnerhet torde denna ära böra egnas det sjuttonde seklets magnater. Bengt Oxen- stjerna är ock ibland dem, åt hvilka detta är- hujndrades häfder tillagt en Mscenats obestridda äretitel. Uppfostrad under Gustaf Adolphs och Christinas regeringar, kunde han ej blifva i mistning af den undervisning, som tidens bnik gjorde för förnäma ynglingar nödvändig; och denna undervisning var ej blott prålande, den var grundlig: använd i talrika beskickningar, äg- de han tillfällen att tillegna sig, med andra län- ders språk, deras mångsidiga kunskaper: ställd på en vidt omfattande verkningspunkt, utbilda- ivenska, fransyska och latinska språken förfaltade, äro inånga i tryck utgifne. Bengt Oxenstjernas väl tålighet får väl ej bedömmas efter sednare tidens tillväxt i upp- lysning och sraak: men man kan ej heller bestrida att ju hans skrifter vittna både om snille och om lär- dom ; äfvensom de för bedömandet af författarens red* liga karakter gifva vackra bidrag.