utbildade han dessa kunskaper till verklig lärdom: ändteligen, såsom samtida med en Magnus Gabriel De la Gardie, med Rosanhane’r, Pehr Brahe och Claes Rålamb, måste honom ej felas väckelser att befordra andras framsteg på kunskapernes fält. Och månne väl Carl XI:s tidehvarf saknar ärorika bevis af både vettenskapers och konsters beskydd och tilltagande fullkomlighet? — En ny Hög-Skola är inrättad för Rikets södra landamären: Svenske Lärde afmäta på stjernehvalfvet jordklotets poler: ja, Svea Konung helsar från Torneå torn den af Nordens himmel ej nedgående solen. Återljuden af Stjernhjelms lyra höras ännu blanda sig med Spegels, Lucidors och Columbi sånger: Ehrenstrahls pensel skapar förtrollande taflor: och Dahlberg inpreglar i kopparens yta det fordna och det varande Svithiod, medan Tessin uppreser eller grundlägger nya mästerverk.
Bengt Oxenstjerna var, jag upprepar det, fullkomligen värdig sitt tidehvarf. Åbo och Upsala lärdomssäten hugnades begge af hans nit och hans välvilja: längst fick likväl den sednare Högskolan, vid hvilken han tillbragt sju år af den vettgiriga ynglinga-åldern, emottaga profven af hans tillgifvenhet. Det var här, som, ännu blott en oerfaren yngling i förhoppningens blomma, han redan åtnjutit hedern att omgifvas med en styresmans insignier: här var det ock, som, under en sextonårig öfverstyrelse, allmänna och
