Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/298

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 29^ — I dyrka den dejliga i ett rent hjerta/ med en sann känsla, så hembär ditt offer, utan fördom för land, eller tid, eller yttre lägen* Hon fordrar, att du skall älska henne högre, än dina egna små griller, dina egna jordiska afsigter och kära beräkningar. Eljest vill hon ej veta af dina bö-* ner och dina suckar, ty kärleken är uppoffring. Den , som önskar bedömma ett visst tidskif- te inom det skönas häfder, måste, om han skall undgå ensidighet, taga étt steg tillbaka till käl- lan, derifrån det enskiita leder sitt upphof. Der- ifrån ensamt kan förklaringen på gåtan komma: deraf kan man inhämta möjligheten och nöd- vändigheten af det tillvarande: deraf finna grun- den till dess art och yttvingssätt. När jag således skall svara på den frågan, om en vitterhet af högre anda och kraftigare inverkan p2 de mensk- liga förmögenheterna i våra dagar uppkommit, och, i fall sådant är händelsen, framställa dess förhållande till den, som näst föregick, samt bå- das till den antika konsten, anser jag mig ej kunna göra det fullständigt, utan att skrifva vit- terhetens pragmatiska historia i smått. Ty äfven det mellanliggande är af vigt, emedan man, utan att känna det, som varit, ej kan fullt inse be- tydelsen af det, som är. Allt måste tillbakaföras till sjelfva roten af sin tillvarelse. Men man iår ofta långväga ifrån uppsöka de obemärkta ådror och källsprång, som bildat den stora elfven. Och hvem förmår omfatta ett sådant mål: hvem i egen person skärskå^da allt? En hel lefnad, äfven om