den uteslutande vore egnad deråt, skulle föga förslå, att uttömma detta ämne, hvilket är mer än en mans höfva. Att afteckna allt det utmärkande, under den långa följden af ett mångsidigt skiftande skaldskap, och likväl inskränka sina penseldrag till en liten sammandragen tafla, sannerligen är icke det en svår uppgift. Hvem är den lycklige, som förmår den lösa? Eller rättare, hvem kan lösa den på ett sätt, som tillfredsställer? Sammanträngningen inom knappa gränser gör endast arbetet tvefallt svårare. För att kunna draga säkra slutsatser, är man i allt fall nödsakad, att känna alla försatser i deras vidd; och när man knapphändigt skall meddela frukterna af vidsträckta undersökningar, löper man alltid fara, att antingen icke, eller blott till hälften, förstås. — Under sådana omständigheter blir det kanske mera ursäktligt, om denna afhandling öfverträdt dess första och möjligen rätta bestämmelse af en mindre uppsats, samt vuxit till en vanlig bok.
Då jag nu ämnar i tidsföljd genomgå vitterhetens öden, allt ifrån dess första upprinnelse intill dess närvarande ståndpunkt, bör det förnämligast mig angeläget vara, att egna en dröjande blick åt det, hvilket, till följd af sin natur eller händelsernas sammanträffning, fått en högre betydelse, och verkat på gången af det hela. Ickedessmindre torde allt, som kan sprida ett klart ljus öfver uppkomsten och egenskapen hos det enskilta, äga en rätt att derbredvid blifva i
