den enskilte, liksom hos hvarje folk öfverhufvud, är förhållandet detsamma; man blir ej skald förr än såsom yngling, och lyriken infinner sig då tidigast. Också är qvädet, bland allt slag af vitterhet, det, som är minst betingadt. Det är liksom ett ofrivilligt utbrott af en poetisk lyftning, och då man blott lemnar sig åt sina egna intryck, så hvarken kan eller behöfver man dervid beräkna andras uppfattning; hvarföre ock, t. ex. hos vilda folkslag, den diktande alstringsförmågan ej söker sig ens något regelbundet versmått, utan rythm och bildspråk allena. Lyriken är derföre i egentligaste bemärkelse poetisk, och är, minst af alla vitterhetsarter, konst. I epiken, eller den till medvetande utvecklade sagan, börjar redan förståndet verka; den är ungdomens öfvergång i mandom: den är en förening af den från barndomen qvarstående eldiga fantasien, samt af känsla och förstånd. Diktaren får ej längre uttala sin egen personlighet; han skall förtälja händelserna i enlighet med verkliga förhålllandet, eller så som de bort tima, och han får undertrycka, hvad han dervid erfarit inom sig. I dramat åter spelar förståndet högsta spelet. Der gäller den största menniskokännedom, den största inskränkning, den största beräkning af medlen: der är skalden ställd i ett läge, i hvilket han mera måste göra afseende på andra, än på sig sjelf: han har ett mål utom sig. Han måste tänka på åskådaren; men, hvad som är mera, han får, i ännu högre grad än epikern, tänka sig in i de af honom sjelf framställda
