Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/301

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— �97 — den enskilte, liksom hos hvarje folk öfverhuf- Tud j är förhållandet detsamma ; man blir ej skald förr än såsom yngling , och lyriken infinner sig då tidigast. Också är qvädet, bland allt slag af vitterhet y der, som är minst betingadt. Det är liksom ett ofrivilligt utbrott af en poetisk lyft- ning , och då man blott lemnar sig åt sina egna intryck, så hvarken kan eller behöfver man der- vid beräkna andras uppfattning; hvarföre ock, t. ex. hos vilda folkslag, den diktande alstring^' förmågan ej söker sig ens något regelbundet vers- mått, utan rythm och bildspråk allena. Lyriken är derföre i egentligaste bemärkelse poetisk, och iir, minst af alla vitterhetsarter, konst. I epiken, eller don till medvetande utvecklade sagan , bör- jar redan förståndet verka; den är ungdomens öfvergåtig i mandom: den är en iöreni^g af den från barndomen qvarstående eldiga fantasien^ samt af. känsla och förstånd. Diktaren. fåV ej langa- re uttala sin egen personlighet; han skall förr tälja händelserna i enlighet med verkliga förhåU landet, eller sä som de bort tima, och han fåir undertrycka, hvad han dervid erfarit inom sig. I dramat åter spelar förståndet högsta spelet. Der galler den största menniskokännedom, den största inskränkning, den största beräkning af medlen: der är skalden ställd i ett läge, i hvil �- ket han mera måste göra afseende på andra , än på sig sjelf: han har ett mål utom sig. Han må- ste tänka på åskådaren; men, hvad som är me^ ra, han får, i ännu högre grad än epikern, tänka sig in i de af honom sjelf framställda karaktCr