Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/302

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— �98 — rer; nSr epikern blott berattar, huru de handlat^ skall dramaturgen sjelf för dem bandia. Fördenskull var det ingenting mindre. än en tiilfällighet, att Grekernes skaldekonst böqade med någon Orpheus. De nyvaknade tonerne hänförde alla, och man sade då, att skogar och berg lyssnade till sången, och följde i förtrollning dit, ljuden ledde. �n längre tid derefrer, och sedan den lyriska sinnesstämningen hunnit ordna sig efter sjeJfskrifna lagar, framstod Homerus , en jette hland skalder. Om de snilleverk, som bära hans namn, voro frukter af den bildande andan hos en viss person, eller hos ert visst Lidehvarf, är vid detta tillfälle jiikgilltigt. Sådana vi äga dem, firo de ett helt, och om de liksom omedvetna framklingat ur hjertat af ett helt folk, vittnar detta blott så mycket mera derom, att det sant sköna, i sin fullhet, sjelf ger sig en form, och ett öfverhufvud all sinnlig begränsning är endast det inres frivilliga slutenhet inom de skrankor, hvilka det icke vill öfverträda. När man jemför de Homeriska verken med hvad som sedan dess blifvit åstadkommet i samma väg, och finner, att intet* sednare försök kan uppgå mot detta äldsta, så skulle man sannerligen vara i begrepp att för- tviiia om ett tilltagande inom konstens landamä- ren. Dock kan man lyckligt öfverlåta sig åt den tankan, att hjeltedikten i samma mening, som Iliaden och Odysséen, ar ett skaldeslag, hvilket företrädesvis var de gamles egendom och som i sin första utveckling måste äga ett b^ag och en