fulländning, som ej kan andra tillkomma [1]. Äfvenledes hafva vi på andra banor afvunnit dem priset. Att eljest afhölja de förtjenster, hvilka utmärka dessa dikter, vore att lemna en beskrifning på ett epos, emedan våra begrepp om ett sådant äro samtligen derifrån hämtade.
Öfverallt inom vitterhetens öfriga område hade Grekerne mästerverk att uppställa, i lyriken, i idyllen, i dramaturgien [2]. Dock synes mig, att de i den sistnämnda hufvudsakligen skilja sig från oss. Först hvad den theatraliska föreställningen beträffar.
Allt var utkastadt efter en oändligt stor måttstock. Skådebanan, gemenligen omgifven af naturskönheter och beherrskande en vidsträckt utsigt, var rymlig nog, för att hysa en otalig menniskoskara. Spelen, som voro folkfester, uppfördes under bar himmel och vid dagsljus. Kothurnen höjde skådespelarens kroppsliga storlek, masken gjorde hans ansigte större och ädlare, och var så inrättad, att den genom ett språkrör förstärkte ljudet af rösten. Härtill kommer choren. »Den var, så att säga, den personifierade tankan om den föreställda handlingen, det förkroppsligade och i framställningen upptagna deltagandet hos skalden, såsom den samtliga
