mensklighetens taleman« [1]. Hela denna inrättning var beräknad för den offentlighet, som allt ägde i Grekland; men det dramatiska innehållet gjorde äfven dessa åtgärder nödvändiga. Detta gäller både om tragedien och komedien. Ämne till sorgespelet lemnade i allmänhet guda- och hjeltesagan. Himmel-invånarne sjelfve nedstego, för att i egna personer visa ödets lek. Det hade varit löjligt, att innestänga gudar inom en med konstljus upplyst kammare. Desse måste äfven tänkas större och mera idealiske, än menniskor i gemen. De individuela dragen hos en skådespelare kunde ej anstå en gud eller gudinna; ty äfven de qvinnliga rollerna gåfvos af männer. Masken skulle derföre genom konstens tillhjelp förädla och försköna utseendet.
Grekernes äldsta lustspel var ett uppnedvändt sorgespel, och var utfördt efter lika stor skala. Då i sorgespelet nödvändigheten, eller rättare ödet, herrskade, rådde i lustspelet godtycket af den mest luftiga qvickhet. Det var ett fantastiskt gyckel, ett muntert drömverk, som ej lät binda sig af någon ur den vanliga omgifningen lånad sannolikhet, utan fastmer upphäfde verklighetens lagar. Detta ger förklaring på den omständigheten, att den dramatiska konsten var helgad åt Bacchus, emedan lustspelet var diktens rus, skämtets orgier [2].
