upplösningen, hvilket förvandlar skådebanan från ett tempel för sånggudinnorna till en katheder, och, i förening med den spelande menighetens bugning, är högst lämplig, att förtaga all den villa, dikten skapat, och att i ögonblicket nedrycka en ifrån idéernas himmel.
Bland nyare comici, som skrifvit för theatern, liknar också ingen de gamle, hvad syftningen vidkommer. Väl har Ariosto, mer än andra, bevarat den antika formen, men innehållet är vida derifrån aflägset. Italienarnes vanliga tokrolighet med Arlecchino, Brighella, Pantalone, och andra maskerade figurer uti Commedia dell’ arte [1], är alltför groft tilltagen, för att på något sätt nalkas Grekernes komedier. Molière och Goldoni behandla händelser ur det husliga lifvet, eller det som slutar sig till det hvardagliga. Skämtet är hos dem blott yta, icke grund: allt hvilar på intrig. Detsamma är med de flesta nyare, och bland dem Kotzebue. Shakspeare har egentligen inga rent hållna lustspel; de, som blifvit sådana benämnda, äro ingenting annat, än romantiska skådespel i allmänhet, hvilket äfven kan sägas om Lopez’ och Calderons stycken af denna art. Hollberg är i det komiska stundom mera luftig och fantastisk, än moderna dramaturger öfverhufvud, och skulle häruti, men ock blott häruti, möjligtvis komma de gamle närmast [2].
