De allmänna hufvuddragen af den Grekiska vitterheten kunna sammanfattas under begreppen af enkel storhet, lugn jemnvigt, sinnlig fröjd, behag och fulländad bildskönhet. Lycklige genom omgifvelsens yppighet och fägring, vändes genast deras håg på det vackra. Denna hängifvenhet var ej en enskilt egendom hos vissa idkare och älskare af den fria konsten; den var en lefvande lust hos ett helt folk, en sinnesstämning, som genomträngde hela väsendet af statskroppen. Alla samhällets yrken, alla förlustelser buro deraf prägel. Ingenstädes har en så allmän anda funnits; men den kunde endast vara allmän, och såsom sådan sig bibehålla, derföre att den var så sansad. Grekerne lefde i full och innerlig förtrolighet med naturen, och hon blef deras lärarinna. Aldrig lemnades själskrafterna utan styre, och fördenskull blefvo öfverdrift och utsväfning okända. Allt blef rundadt, säkert, fulländadt. Känslan af sällhet gaf sinnet en lugn, men ändå upprymd författning: belåtenheten gjorde, at själen icke sträfvade efter det, som omätligt är och ej kan uppnås. Lyckans medvetande vållade intet öfvermod, njutningen ingen försoffning: spänstigheten gick ej någonsin förlorad: helsa och lif rådde.
När Grekernes borgerliga välstånd och oafhängighet voro förbi, var det äfven slut med
komedi, deruti Menander står främst, föranledde tillkomsten af det moderna skådespelet. Han liknar den vid Fransmännens tragédie bourgeoise. — Se artikeln Drama i Supplement-bandet till Encyclopædia Britannia.
