Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/308

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 3o4 — rås harposlag. Intet stort snille föddes eller ut- vecklades under upplösningen , intet under träl- domen , och Pinden med dess härlighet flyktade så till det stolta Rama. Detta hade endast fä eg- na folksägner, och hjelpte sig alltså fram med ett lån från Greklan^ls gudaverld. På ogeri hand ville det likväl skaffa sig ett herrskap i konstens rike. Till en början iickdtst sjunkna Hellas till sina beherr- skare lemna i arf de skatter , dem det sjelft e| kunde bruka i gnifven. Men den lifliga känslan för skönhet var ej i Rom densamma � som i Grek- lands dalar. Sången växte icke upp ur ärans och yppighetens jord ; den var i förstone ett fattigt barn , som endast sökte skydd emot yttre nöd. De äldste skalderne tillhörde de lägsta samhälls- klasser. Plautus var en arm dagakarl , och Te- rentius var en slaf från Karthago. Emedlertid upp- trädde efter hand store män, och när den borger^ liga friheten kämpade med döden, framstod Cicero. Sällan ha enväldets frukter varit för ögonblicket så angenäma och helsosamma, som under Åugustus. Han önskade att vara för Rom, hvad Periklesvar för Athén , och han blef det. Han var, hvad i sednare tider Ludvik XIV var för Frankrike och Gustaf III för Sverige. Mellan alla rådde också , under nästan enahanda yttre förhållanden, ett slags valfrändskap i handlingssätt och personliga egen- skaper. Vid Augusti tid nådde Romarnes .dikt- konst zenith af sin tillvarelse; men den bibehöll

  • 5ig icke länge på denna punkt, och falletblef

häftigt. Långt innan Roms nmrar ramlade ; var dess Pind försvunnen. Väl