deras harposlag. Intet stort snille föddes eller utvecklades under upplösningen, intet under träldomen, och Pinden med dess härlighet flyktade så till det stolta Roma. Detta hade endast få egna folksägner, och hjelpte sig alltså fram med ett lån från Greklands gudaverld. På egen hand ville det likväl skaffa sig ett herrskap i konstens rike. Till en början fick det sjunkna Hellas till sina beherrskare lemna i arf de skatter, dem det sjelft ej kunde bruka i grafven. Men den lifliga känslan för skönhet var ej i Rom densamma, som i Greklands dalar. Sången växte icke upp ur ärans och yppighetens jord; den var i förstone ett fattigt barn, som endast sökte skydd emot yttre nöd. De äldste skalderne tillhörde de lägsta samhällsklasser. Plautus var en arm dagakarl, och Terentius var en slaf från Karthago. Emedlertid uppträdde efter hand store män, och när den borgerliga friheten kämpade med döden, framstod Cicero. Sällan ha enväldets frukter varit för ögonblicket så angenäma och helsosamma, som under Augustus. Han önskade att vara för Rom, hvad Perikles var för Athén, och han blef det. Han var, hvad i sednare tider Ludvik XIV var för Frankrike och Gustaf III för Sverige. Mellan alla rådde också, under nästan enahanda yttre förhållanden, ett slags valfrändskap i handlingssätt och personliga egenskaper. Vid Augusti tid nådde Romarnes diktkonst zenith af sin tillvarelse; men den bibehöll sig icke länge på denna punkt, och fallet blef häftigt. Långt innan Roms murar ramlade, var dess Pind försvunnen.
