skaldekonsten mäktigt skulle verka på den ej företrädesvis poetiskt stämda Romaren.
Det Grekiskt milda, menskliga, hänförande fans ej hos de Romare. Konstglädjen var, öfver hufvud taget, ej hos dessa en ljuf, en saliggörande lek, frukten af en harmonisk stämning. Det synes snarare, som skulle uppgiften, att deras ättfader legat vid en varginnas bröst, i stället för en qvinnas, varit en spådom om hvad hans afkomlingar skulle blifva i tiden. Vild, prålande, förmäten, var ofta fröjden [1]; herrskare-begäret satte sitt insegel på sjelfva himmelens fosterdöttrar. Men det är just detta, som är dem eget. Ehuru känslan ofta gör uppror vid denna våldsmakt, vid denna omåttliga förhäfvelse, och hjertat fryser under den kalla högtidligheten, måste man dock stanna förvånad, och beundra Romaresinnets storhet. I kärleken till fäderneslandet förenade sig allt. Hjeltedygd, trots emot döden, storsint ädelmod, trohet och heder, voro smycken, dem Romaren alltid bar på sig. Han var skådespelaren på maktens tragiska verldstheater.
Under republikens tider rådde, ej mindre i vältaligheten än i det borgerliga lifvet, en Stoisk moral, hvilken ock väl anstod den medfödda stoltheten. Någon diktkonst i högre mening fans ej ännu, ty Terentius och Plautus voro föga mer än
- ↑ Man erinre sig djurfäktningarna, kämpaspelen, triumftågen.
