öfversättare från Grekiskan. Men äfven under Augustus, då antingen den Epikureiska eller Aristippiska sedoläran var alla skalders, träffar man, oaktadt den förfinade sinnligheten, samma charakterens majestät, samma förståndets myndighet. Öfverhufvud röjes i den Romerska konsten mera fulländning än omvexling, mera vishet än uppfinning, mera värdighet än värma; och för den romantiskt bildade kan denna trumpna, islupna allvarsamheten, hvilken så ofta lade band på rörelserna, ej alltid hålla en räkning för hvad som gått förloradt genom känslans förhållna uttryck.
Romarne hafva satt efterverlden i skuld hos sig, ej blott för hvad de sjelfve å nyo skapat, utan ock för det de bevarat det ädla depositum, som af Grekerne hos dem nedsattes. Äfven om de gjort sig förfallna till ett och annat furtum usus, hvad äro vi dem dock ej skyldige, för att undan förgängelsen ha ryckt så många ovanskliga minnesmärken af mästerskap! Genom förståndets och den sedliga kraftens välde voro de öfver Grekerne, och intyga derigenom sanningen af den satsen, att en viss fortskridning äfven inom vitterheten kan finna rum. Men ingalunda är jag med om, att lemna dem det allmänna företräde, i poetisk hänsigt, som af många och till och med af Fru Staël blifvit dem tilldömdt.
Dessa få och flygtigt uppdragna grundlinier torde göra tillfyllest, att förklara andan af de gamles skaldarmål. Storhet, vis måtta i allt, jemn fördelning af värma, af skugga och dagar,
