Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/311

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 3o7 — öfversättare från Grekiskan. Men äfven under Au- gustus, då antingen den Epikureiöka eller Aristippi- ska sedoiärän var alla skalders, träffai* man, öak- tådt den förfinade sinnligheten , samma charakte- rens majestät, samma förståndets myndighet, Öf^ verhufvud röjes i den Romerska konsten mera fulländning än omvexling, mera vishet än upp- finning , mera värdighet än värma : och för deji romantiskt bildade kan denna trumpna, islupna allvarsamheten, hvilken så ofta lade band på rö- relserna, ej alltid hålla eit räkning för hvad som gått förloradt genom känslans förhållna uttryck. Romarne hafva salt efterverlden i skuld hos sig, ej blott för hvad de sjelfve å nyo .skapat , utan ock för det de bevarat det ädla depositum, som af Grekerna hos dem nedsattes. Äfven om de gjort sig förfallna till ett och annat fur tum usus^ hvad äro vi dem dock ej skyldige, för att undan förgängelsen ha ryckt så många ovanskliga minnesmärken af mästerskap! Genom förståndets och den sedliga kraftens välde voro de öfver Gre- kerna , och intyga derigenom sanningen af den satsen , att en viss fortskridning äfven inom vit- terheten kan finna rum. Men ingalunda är jag med om, att lemna dem det allmänna företräde, i poetisk hänsigt , soin af många och till och med af Fru Staél blifvit dem tilldömdt. Dessa få och flyg tigt uppdragna grundlinier torde göra tillfyllest , att förklara andan af de gamles skaldarmål. Storhet, vis måtta i allt, jema fördelning af värma , af skugga och dagar , full-