fulländning i form, tyckas vara förtjenster, dem intet folk till den grad, som de, hunnit sig tillegna. Kanske är dock deras obundna skrifart, framför allt annat, oefterhärmlig. Jag vill ej nämna deras egentliga vältalare, utan blott deras prosatörer i gemen, hvilka till stil voro fullkomlige konstnärer. Hvar finnes hos de nyare något, som kan motsvara föredraget hos Greklands och Roms yppersta historieskrifvare? Hvilken ledig, hvilken lefvande framställning, hvilken säker, jemn och gedigen stil! Intet ord kan förspillas, intet ditsättas. Scott har gått långt i föredragets enkla hållning och åskådlighet; så äfven Irving; båda likna mycket de gamle. Äfvenså Göthe och visse bland Frankrikes nuvarande prosatörer. Men naiviteten finnes ej hos dessa i så rikt mått. Möjligen vore Sturleson den ende, som i denna punkt kunde bjuda de gamle spetsen. Han är hel och hållen en Nordisk Herodotus. Förtjensterna hos en Macchiavelli, en Müller, en Heeren, ligga ej inom detta område. Snarare blifva de gamle häruti efterträdde af Englands stora häfdatecknare, och bland dem synnerligast af Robertson.
Vi lemna nu för en stund de gamle, för att tillse, hvad de nyare verkat till befrämjande af det skönas välde, och huruledes de uppfyllt sitt kall att vara, såsom skalden säger, »tidens fideicommissarier.« Vi träda då in i en alldeles ny verld, hvilken med den förra äger intet eller litet gemensamt. Olikheten är så i ögonen fallande, att den aldrig undgått någon vettig. Man har
