Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/314

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 310 —

techniska bestämningsord, helst man i allt fall ej med dem kommer långt i bevisningen. I det stället vill jag försöka, att gifva en allt ifrån begynnelsen gående framställning af de nyares vitterhet, och ständigt hålla den vid sidan af de gamles, på det man må inse, i hvad mån den förra frånträdt den sednare, och hvad hvarderas lynne är. Jag gör det så mycket hellre, som, mig veterligen, ingen förut gjort det[1].

Det var folkvandringen, hvilken i Europa omskapade diktens verld, så väl som den verkliga. Romuli thron hade länge svigtat: sångarljuden hade dessförinnan bortdött. Omsider föll VestRom. I sin graf beherrskade det likväl de södra länderna med sitt tungomål. Latinen var Religionens, vettenskapens, konstens språk; ännu

i nionde seklet diktades till och med folksånger

  1. Jag vill dock här afbörda mig en stor förbindelse. Simonde de Sismondi har i sitt verk: »De la littérature du midi de l’Europe,« ett arbete, hvilket icke nog högt kan uppskattas, i många delar tjent mig till ledning, i synnerhet hvad angår den Provençaliska, den Spanska och Portugisiska litteraturen, den jag sjelf endast ofullständigt känner. En man med hans grundlighet, granskning, oveld, klarhet och angenäma föredrag, hvad skulle han ej göra verlden för tjenst, om han, såsom han lofvat, jemväl behandlade Tysklands, Englands, Sveriges och Danmarks vitterhet, och äfven sitt eget fäderneslands? Hvad jag hos honom skulle tillönskat, är att han, vid beskrifningen af den romantiska konstens utveckling, anställt jemförelse med Greker och Romare, äfvensom med Nordens folkslag, af hvilkas författare han endast flygtigt omtalt Shakspeare.