derpå. Skaldens konst, ej mindre än all annan bildning, hade stannat hos de lärde, och räknas kunde desse. Aganippens fordom rena vågor började grumlas, och afsatte i bottenfall de partiklar, hvilka, genom den förlorade ungdomsfriskheten, blifvit upplösta. I Norden var det annorledes. Der behöfde man ej låna främmande ljud för egna tankar och känslor. Redan då Romarväldet ännu var som tryggast, hade de öster ifrån komne folkstammarne dragit åt Thule. Andre tågade sedermera åt Skottland. Deras barder slogo sina harpor i stridens dån, bland spjut och hillebårdar; skaldeblod flöt öfver strängarna. Länge satt Ossian ensam och qvad på granitens häll, i Högländarens dimmiga, hemlighetsfulla nejder, och sörjde öfver den sjunkna hjelteåldern och den försvunna storheten. Tigmoras salar och Selmas ekgröna borg ljödo kärlek, ära och tapperhet; men sånggudinnan satt der i djupaste sorgdrägt, kinderna voro bleka, tårar tindrade i ögat. För oss låta nu dessa sånger såsom ljuden af en harmonika; själen blir angenämt skakad af de nästan öfvernaturliga tonerna, och man önskar att förlänga detta tillstånd, så länge man kan stå ut dermed; men de veka nerverna kunna ej fördraga det i längden[1].
I det åldriga Skandien växte också skalder opp, och Island blef sångens ö. Harposlagen derifrån voro höga och majestätliga, såsom Ossians,
men icke så klagande. Det sjöngs äfven om
- ↑ Kellgren talte derföre om »Ossians evigt samma.«
