Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/315

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


II

derpä. Skaldens konst, ej mindre än all annan bildningy hade stannat hos de lärde, och räknas kunde desse. Aganippens fordom rena vågor bör- jade gnimlaSy och afsatte i bottenfail de partik- lar, hvilka, genom den förlorade ungdomsfrisk- heten, blifvit upplösta. I Norden var det annor- ledes. Der behöfde inan ej låna flammande ljud för egna tankar och känslor. Redan då Romar- väldet iginu var som tryggast , hade de öster i- fiån komne folkstammarne dragit åt Thule. Ar.- dre tågade sedermera åt Skottland. Deras barder slogo sina harpor i stridens dStti^ bland spjut och hillebärdar; skaldeblod flöt öfver strängarna. Län- ge satt Ossian ensam och qvad på granitens häll, i Högländarens dimmiga, hemlighetsfulla nejder , och sörjde öfver den sjunkna hjelteåldern och den försvunna storheten. Tigmoras salar och Sel- mas ekgröna borg Ijödo kärlek, ära och tapper- het; men sånggudinnan satt der i djupaste sorg- drägt, kinderna voro bleka, tårar tindrade i ögat. För o^s Uta nu dessa sånger såbom Ijxiden af en harmonika; själen blir angenämt skakad af de nä- stan öfvernaturliga tonerna, och man önskar att förlänga detta tillstånd, så länge man kan stå ut dermed; men de veka nerverna kunna ej fördra- ga det i längden *)* 1 det åldriga Skandien växte också skalder opp, och Island blef sångens ö. Harposlagen der � ifrån voro höga och majestätliga, såsom Ossians, men icke sä klagande. Det sjöngs äfven om sto-* ^) Kellgrtn talte derforc om nOssians evigt samina.ifi