Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/316

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 5" — ra bragder , men tonerna voro icke veka y icke trflnande. Skalden ägde ock kunskap om det dju- pa och förborgade; han förstod, �galdercc och

�fordna stafvarcc och  �Gudarnes runor<c. Vi ha 

hört talas om Starkotter^ om Erpur^ om Brage den gamle, och mänga med dem. Konungar sjelf- ve idkade sängens konst, hvilken sades �från Gu- darue komma.cc Ragnar Lodbrok qvad sitt Bjar- kamal| der han i ormgropen väntade pä döden. Vid Harald Härfagers och Olof Skötkonungs hof satt skalden i högbänk gent emot Konungen, och hölls i stor ära. Öfverallt var han en välkommen gäst. Thormoder Kolbruna Skald , sedan ban sjungit tilj sin Konungs pris, ryckte pilen ur hjer- tat och dog. Den obundna berättelsen var äfven hos våra ättfäder stegrad till konst. Den var ett offentligt nöie i Konungaborgen och folkförsamlingen. Den bief grunden för den skriftliga sagan. Det österLindska ursprunget förräder sig bå- de i Ossians sänger och i de gammal-nordiska, fastän den olika omgifningen gjort förgen myc- ket åtskild. Det djupa och öfversinnliga i begges anda; det djerfva, ofta vidunderligt bälda, särde- les i den Nordiska mythen, hänvisar allt pä Ö- stern. Sjelfva den Göthiska byggnadskonsten^ e- huru yngre än poesien, bär minnen af Orientens. I bada ser man mera det stora och förvänande � äp bildningens finhet, rund ning, afslutning. Tem- peltornet synes som en afkomling af Pyramiden. Pet ligger samma idé för beggedera. Men f^