stora bragder, men tonerna voro icke veka, icke trånande. Skalden ägde ock kunskap om det djupa och förborgade; han förstod »galder« och »fordna stafvar« och »Gudarnes runor«. Vi ha hört talas om Starkotter, om Erpur, om Brage den gamle, och många med dem. Konungar sjelfve idkade sångens konst, hvilken sades »från Gudarne komma.« Ragnar Lodbrok qvad sitt Bjarkamal, der han i ormgropen väntade på döden. Vid Harald Hårfagers och Olof Skötkonungs hof satt skalden i högbänk gent emot Konungen, och hölls i stor ära. Öfverallt var han en välkommen gäst. Thormoder Kolbruna Skald, sedan han sjungit til sin Konungs pris, ryckte pilen ur hjertat och dog.
Den obundna berättelsen var äfven hos våra ättfäder stegrad till konst. Den var ett offentligt nöje i Konungaborgen och folkförsamlingen. Den blef grunden för den skriftliga sagan.
Det österländska ursprunget förråder sig både i Ossians sånger och i de gammal-nordiska, fastän den olika omgifningen gjort färgen mycket åtskild. Det djupa och öfversinnliga i begges anda; det djerfva, ofta vidunderligt bålda, särdeles i den Nordiska mythen, hänvisar allt på Östern. Sjelfva den Göthiska byggnadskonsten, ehuru yngre än poesien, bär minnen af Orientens. I båda ser man mera det stora och förvånande, än bildningens finhet, rundning, afslutning. Tempeltornet synes som en afkomling af Pyramiden. Det ligger samma idé för beggedera. Men på
