hvar för sig sjelfständiga rigtningar träffa i ingen hufvudsaklig punkt in med den så kallade klassiska forntiden. Svårt är att bestämma, hvilketdera skiljer sig mest derifrån, väsendet eller formen. I båda var en annan måttstock nedlagd, en annan åsigt fattad. Strålarne bröto sig annorlunda. Hos Greker och Romare fans det en fullkomlighet i det ändliga; hos de andra en ofullkomlighet i det oändliga. På ena stället röjdes en nedgång från himmelen; på det andra en himmelsfärd. Men Gudarne blefvo lättare menniskor, än menniskorna Gudar. I en Grekisk pelargång finner tankan en tillfredsställelse, derföre att föreställningen är begränsad, och inom den henne anvisade rymd träffar, hvad hon söker. Deremot sträfvar den Göthiska tornspiran emot stjernefästet, och klyfver luftvågorna med en ouppfylld längtan. Själen känner sig lyftad åt det högre, men den njuter ingen hvila; dess mål är icke hunnet. Skaldekonsten företer enahanda förhållande.
Under det man, i de Nordliga delarna af Europa, stämde ett eget strängaspel, låg deremot, i de Sydliga nejderna, sångmön länge på paradsäng, och väntade endast på den sista hederstjänsten, för att komma i det tysta. Vettenskapen hade så att säga ingen, åtminstone omedelbar, inflytelse på det egentliga folket; ty man kan väl med skalden säga, att dess »dagligt allehanda skrefs i chiffer.« Det främmande Romerska språket, och den antingen mystiska eller skarpt
