Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/319

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 3i5 — hvar för sig sjelfständiga rigtningar träffa i ingen hufvudsaklig punkt in med den så kallade klas- sisika forntiden. Svårt är att bestämma , favilket- dera skiljer sig mest derifrån, väsendet eller for- men. I båda var en annan mattstock nedlagd , en annan åsigt fastad. Strålarne bröto sig annor* l,unda. Hos Greker och Bomare fans det en full- konilighet i det ändliga; hos de andra en ofull- komlighet i det oändliga. På ena stället röjdes en nedgång från himmelen; på det andra en him* melsförd. Men Gudarne blefvo lättare menniskor, än menniskorna Gudar. I en Grekisk pelargång finner tankan en tillfredsställelse , derföre att fö- reställningen är begränsad, och inom den henne anvisade rymd träffar, hvad hon söker. Déremot sträfvar den Göthiska tornspiran emot stjernefä- stet , och klyfver luftvågorna med en ouppfylld längtan. Själon känner sig ly ftad åt det högre , men den njuter ingen hvila ; dess mål är icke hunnet. Skaldekonsten företer enahanda förhål- lande. Under det man , i de Nordliga delarna af Europa, stämde ett eget strängaspel, låg deremof, i de Sydliga nejderna , sångmön länge på parad- säng , och väntade endast på den sista heders- tjänsten , för att komma i det tysta. Vettenska- pen hade så att säga ingen, åtminstone omedel- bar, inflytelse på det egentliga folket; ty man kan val med skalden säga , att dess 3)dagligt allehan- da skrefs i chiffer, cc Det främmande Romerska språket, och den antingen mystiska eller skarpt