dialektiska formen, tillslöt kunskapens tempelportar för en hvar, som ej hade till dem den hemliga nyckeln, eller genom en trollformel kunde få dem att springa upp af sig sielfva. Under allt detta såg man en ny sol uppgå i de trakter, der den först skänker dagen. Det uppsteg i åttonde seklet hos Profetens ättlingar ett tretal af regenter, hvilka gåfvo sakerna en ny ordning, och desse hette Al Mamoun, Haroun al Raschid och Al Mansur. Grekiske författare, särdeles vettenskaplige, drogos upp ur grafven. Hågen rigtades åt bildningens mångfaldiga grenar: Muserna sjelfva tycktes ha upprest Khalifernas thron.
Araben var mästare af alla de länder, dädan upplysningen först kommit till Grekerne. Magernas hemland, Chaldéen, det yppiga Egypten, Mindre Asiens leende stränder, — alla måste skatta till honom, ej blott med jordens alster utan ock med hvad de ägde för en högre lefnadsordning. Den nya eröfraren samlade och tillkände sig allt, hvad de kufvade folkslagen hade af skönt och underbart. Säll genom rikdomens håfvor, hastigt flyttad från råhetens tillstånd till magt och vällefnad, öfverlät han sig, med sin ärfda hetsighet, åt tusenfaldiga njutningar; han aftvingade lifvet så mycket, ja snart sagdt mer, än det på vanliga vägar kan gifva. Inre angenäm sysslosättning var ej det, han minst efterstod. Hvad förståndet vet, hvad hjertat känner och anar, hvad inbillningen målar, allt skulle läggas såsom ett offer för hans fötter. Öfverallt, i
