Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 28 —

Hvad är i allmänhet ryktet om utmärktare män, medan de lefva? Liknar det icke det phantasmagoriska spelet med skenbilder i luften, som än förstoras jättelika, än förminskas till en dverggestalt, och genom begge öfverdrifterna förlora all sanning och likhet. Först efter döden kan värdet af förtjensten rätt bestämmas genom en plastisk framställning, jemförlig med den, då en färdiggjord bildstod aftäckes och inviges på sin fridlysta plats, till ett orörligt och oföränderligt föremål för de sednaste slägters uppmärksamhet.

Detta sker väl icke här, eller vid någon annan minnesfest, än den som beständigt fortgår i tidens tempel. Men till en antydning deraf är denna högtidlighet ämnad af en Konung, som sjelf brinnande för äran, ville väcka en täflan derom hos unga snillen, och stiftade denna Akademi att vårda och uppodla språket såsom det medel, hvarigenom närvarande tid sammanbindes med kommande århundraden.

Om detta samband påminner oss invigningen af nya Ledamöter genom åtanken af de bortgångna. För ett ögonblick upplyftes den förlåt, som skiljer oss ifrån de odödliga. Vi se dem nedstiga till oss, och vi tycka oss följa dem till efterverlden. Vi erinras, med ett ord, att utom det lif, som slutas med döden och det som begynnes i evigheten, gifves ännu ett tredje i minnets verld, der, efter män som verkat något stort och nyttigt eller skönt och utmärkt, icke