Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 29 —

blott namnet lefver, utan ock andan i deras oförgängliga verk.

Icke att bestämma efterverldens dom, utan blott att förebilda den, firas dessa åminnelser. Såsom tal äro de ställda egentligen till dem, af hvilka de höras, att desse, med en blick in i minnets helgedom, må tänka: det som af efterkommande skattas, torde äfven af samtida förtjena uppmärksamhet.

Högtidens blomster och löf förvissna; men den marmor eller bronz, omkring hvilken de lindades, blir qvarstående och förlorar ej sitt värde. Äfven i en framtid torde man, med nöje så väl som med upplysning, genomögna detta galleri af minnes-taflor, der den ena afspeglar den andra, och på hvilka målaren af en föregående tid har tryckt en stämpel af sin egen. Redan nu är det för oss märkvärdigt, att i Hermanssons och Fersens minnen, tecknade af Lehnberg och Silverstolpe, jemföra de sednares tidehvarf med de förras.

Ur denna synpunkt får äfven den minnesvård ett dubbelt värde, genom hvilken i dag uppfylles en tillfälligtvis uppskjuten pligt emot Akademiens länge saknade alltid ofärgätlige medlem, Stats-Rådet m. m. Friherre Adlerbeth. Den i hans ställe med Konungens höga bifall valde Ledamoten, Herr Landshöfdingen och Commendören Hans Järta, är väl af sjukdom hindrad att personligen intaga det rum honom tillhör. Dock