de lemna oket, vistas i rymder, som ingen likhet äga med omgifningen. Trälen önskar ej heller, att på något vis blifva påmint om en ställning, som är honom en plåga; han föredrar, att bli förlustad i en helt och hållet fantastisk verld, och genomlefva en villa af lycka, hvaraf han saknar äfven skymten i verkligheten. Den brännande solen, den slösande växtligheten, det obegränsade öfvermåttet af naturens och konstens skatter, allt inger en öfverretning, en stegring, som slutar med öfverdåd. En för högt drifven njutning vållar förslappning: fördenskull fans Arabernes namn blott en liten tid antecknadt i diktens häfder, och man har sedan dess aldrig hört af dem mera.
Det bör ej lemnas oanmärkt, att rimmet, som en kort tid derefter vann burskap i Vesterlandet, förut fans hos Araberne, och troligen derifrån lärdes. I Arabiskan träffar man ofta ändelser, hvilka i verserna motsvara hvarandra. Konsonanterne äro dock, såsom alltid i Österländska språken, hufvud-beståndsdelen. Hos Troubadourerne [1] förlades genljudet deremot i vokalerna, hvilket väl hade sin grund i den öfvervigt, desse haft i alla språk, som uppvuxit på Romersk botten, med undantag af Engelskan, der ock det Germaniska elementet står i jemnt förhållande till
det Latinska. Sedermera skulle det finnas
- ↑ Hos dem träffas ock, fastän i mindre grad, allitteration; äfvensom det förekommer assonans eller vokalrim i våra gamla folkvisor.
