Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/327

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 3a3 — fitatnmarna och de eröfrande Araberne. Denna blandning föranledde ett eget språk ^ la langue dOc^ såsom det källas, och man finner, sjnner- ligast i Spanskan, ännu spår af alla tre elemen- terna. Araben, såsom innehafvare af all bildning i Vesterländerna , blef, i det enskilta lifvet, lä � rare för Riddare och Prinsar; han blef äfven, i stort, lärare för hela folkslag. — Dernäst ver- kade korstågen , som satte alia i ett slags rus af hänryckning. Riddarväsendet, hvilket tillvar huf- vudsakligt inom idealernas rike, och nästan en- dast genom sitt öfverdåd tillhörde verkligheten, var dock i dessa dagar en räddande engel, som befriade från feodalismens förtryck och förslaf- vande anda. Själens vingar miste sina band, och kunde klyfva luften i de högsta rymderna af him- melen. Korstågens heliga mål uppflammade Rid- daren, och höjde honom öfverden nesa, till hvil- ken han var dömd af tiden. I kampen för den sak, åt hvilken han offrade Ii f och välfärd, fick tankan ett friare spelrum, en renare luft, att lef- va uti. Pä vapenplatsen vid den heliga grafven, i fejden kring Spaniens riddarborgar, i den fred- liga salen, under orangens skugga, — öfverallt var skalden* Han firade i sina sirventes barda- leken, i sina chanzos jcärleken. Troubadouren med sin cittra var, hvad Riddaren var med sitt svärd, Scholastikern med sin slutkonst* I diktens tornerspel ftensonsj^ vid Prinsars och ädla fru- ars hof (cours d^amour)^ stridde man med Phoo- bi pilar lika tappert och skickligt, som korsdra- |[aren gjorde mot Saracenen, som den lärde i