Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/330

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


^ 3a6 — ling hSmude han från den penonliga umgänget- sen med Araben. Intet skapande snille infann sig. Sångens heliga arfvedel blef hos Jongleu-- ren ett minnes verk, och urartade snart till hand t- verk, till taskspeleri och gyckel:' Sånggudinnan bief en dansande slafvinna hos den .rike och mäk<- tige. När man begärde betalning för ett mun* tert skämt, ett godt infall, — farväl då med gläd- je, med hänryckning! Väl inrättade man i i4 �de seklet konservatorier för provengalisk diktkonst^: man utsatte blomsterpris för den bästa sången: ▼id Floras högtid skipade man kärlekens lagar (loio) d^amourj^ såsom det än i Frankrike är sed; men dermed stod dock ej den bortgångna andan att återkalla. Troubadourens konst dog med hans språk, och hvem sörjer ej deröfver, att det skö- na tungomål, på hvilket besvärjelse-sången först hördes i det insomnade Vesterlandet, skulle för* svinna så, som hade det aldrig varit, och att man i de skilda länder, der det ännu till en del fort- lefver såsom munart, skall rodna att uttrycka sig med de ord, som en gång utgjorde Europas ära och förtjusning? Troubadourens cittertoner hade förklingat, och ingen fans, spm uppfångat de långsamt bort- döende ljuden. Men diktens spel hade derför- innan flyktat till de nordliga delarna af Frank* rike. Picardie, Normandie och Bretagne voro hufvudsäten för ett nytt slag af diktning. Andra

  • ) VAcadi^miå dss Jeux floraiix i Toulouse och j/ead&mia

dö g^^i/a Ciéfwia i Barcelona.