Conteur, Fablier. Språket, som der rådde eller det Wallonska, benämndes, till åtskillnad från
Nord-Frankiska brytningen af det romaniska språket (le Roman Wallon, la langue d’oui) o. s. v. — Först bör anmärkas, att Sismondi aldrig påstått, det provençaliska litteraturen ledde sitt ursprung från de tvenne åberopade historiska tilldragelserna; men väl, att densamma genom dem blifvit mera utvecklad, och fått en individuel charakter; hvilket ej heller vedersakarne helt och hållet bestrida. Ehuru jag, i punkten om Trouvèrernes förhållande till Troubadourerne, skulle hos Sismondi önskat mera klarhet och reda i tankeföljd, angifver han likväl temligen tydligt, att källan till Trouvèrernes skaldekonst bör sökas i Norden. Han yttrar ju, att den äldsta roman-cyklen, som handlar om Kung Arthus och hans hoffolk, Genievra, trollkarlen Merlin, Riddarne Tristan, Lancelot du Lac m. fl., härstammar från Norrmännen. Törhända dock någon jemkning behöfves vid Sismondis uppgift, att Trouvèrernes litteratur var, såsom först tillkommen i 12:te århundradet, ett sekel yngre än Troubadourernes.
Vigtigt är, att skilja mellan den provençaliska och Normandiska diktkonsten. Den förra kan svårligen vindiceras från Norden. Den var hel och hållen lyrisk; men lyrik, i egentlig mening, fans den tiden ej i de Skandinaviska länderna. Andan ger ock föga anledning till en sammanställning. Deremot synes det afgjordt, att den Nordiska poesien haft stark inflytelse på den Normandiska eller Trouvèrens. Ämnet är i många delar detsamma: hjelte-bedriften, kärlekens allmakt och försakelse. Aktningen för qvinnokönet är de Nordiska stammarna egen. Den ömhet, den längtan, den saknad, som en sann kärlekskänsla inger, spörjes hos dem redan i äldsta tider. Derom vittnar t. ex. Harald Hårdrådes sång öfver sin försmådda kärlek till Elisabeth (se vidare Inträdestal i Vitt. Hist. och Ant. Akad. af F. M.
