förentes af Minnesinger båda elementerna, det lyriska och episka. Så äfven i England, under Wilhelm Eröfraren och hans efterföljare. Uti Frankrike, der denna poetiska anda mäktigast uppenbarade sig, var den i begynnelsen endast episk; sedan fick man virelais, ballades och sirventes. En gryning uppgick äfven af dramatik.
Man har från dessa dagar Riddar-romaner, sagor, allegorier, mysterie- och lärodikter. I alla var inlagdt det hos Fransmannen egendomliga: rikdom i uppfinning, fyndighet, qvickhet, muntert skämt och klart förstånd. Riddar-romaner funnos till stort antal både i Frankrike och Spanien, och sedan äfven annorstädes; de bekantaste äro Amadis de Gaule, Lancelot, Roland amoureux (parodierad i Orlando furioso), dikten om Cid, om la Rose m. fl. Dessa gåfvo formen åt romanen i allmänhet. De ha äfven framkallat Ariostos Orlando, Tassos Gerusalemme, Spencers Fairie Qveene. Berättelsen (conte) och den versifierade sagan (fabliau) voro uti den skepnad, i hvilken den nu uppträdde, Fransmännen alldeles egna. Ickedessmindre föranledde dessa diktformer Boccaccios Decamerone, Cervantes noveller och Engelsmännens descriptive poetry. De ha ock lemnat ämne till många sagobehandlingar i sednare tider. Allegorierna återspeglas i Dantes Divina Commedia; lärodikten blef mönstret för hvad sedermera i denna väg blifvit alstradt. Såsom första skymt af skådespel, hvilken man efter Roms fall blifvit
