men af hela sångarskaran ha endast Gower och Chaucer hos utländningen gjort uppseende. Sagokretsen slöt sig synnerligast kring Kung Arthus och hans taffel-riddare, Carl den store och hans tolf pairer.
Minnesinger i Tyskland voro icke litet bekanta. Bland dem känna vi til ex. Eschenbach och Heinr. v. Ofterdingen. Arthus och den heliga bägaren voro de föremål, som synnerligen fästade de episka skalderna. De mest gängse riddarböcker voro Parcival, Titurel och Lohengrin, alla i hög grad mystiska. Uti Lied der Niebelungen, eller Niflungern, sammanfaller på sitt sätt den Tyska sagan med den Nordiska; men den är ock vida äldre, än Minnegesang, fastän vi känna den blott af en sednare bearbetning. Meistersänger hade en mera sluten krets. De bildade ett slags Vitter Akademi, der prof i sångkonst aflades; de utgjorde öfvergången till de såsom egentliga konstnärer arbetande skalderna. Hans Sachs är bland dem den mest fräjdade.
Kastar man en eftertänksam blick på denna Ny-Europeiska litteratur, skall man lätt finna, att den i ingen mån fått något omedelbarligen från Hellas eller Rom, hvilka också för det nya Europa ännu utgjorde en tillsluten helgedom. Hela skaplynnet var ett annat, ett i viss mån Orientaliskt. Med den antika Vitterheten hade den endast det gemensamt, att dels det sköna, ur en viss synpunkt fattadt, är, i hänsigt till sitt innehåll, under alla vexlingar evinnerligen
