Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/339

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 335 — far vitterheten tillhopa med moral och filosofi; i psalmen y det religiösa odet, m, m. närmas poesi och religion. I allt finnes en öfvergäng och en medelpunkt, men de enskilta rigtningarna beböfra derföre ej förblandas eller identifieras. Den inbördes skiljagtiga uppfostran, i det inre som i det yttre, hvilken de Gamle och de Nyare njutit, måste göra gränsen mellan begges diktande verksamhet ömsesidigt skarpt afmätt^ och tydligt fallande i ögonen. Det mfiste här uppstå i det närmaste samma hufvudskillnad, som mellan bedendom och christendom. Sä förråda sig de motsatta anlagen redan i de äldsta försö- ken. Homerus fäster sig hufvudsakligen vid be- skrifningen af det yttre i händelsen, och vid fram- ställning af det sinnligt väldiga; hans förtjenst består i den lugna, klara och trogna aftecknin- gen af det i sinneverlden befintliga, och uti den formela harmonien. I romansen, eller öfverhuf- vud i de nyares folkdikt, hvilken med de Ho- meriska sångerna är det närmast motsvarande, förskjutes väl ej helt och hållet formen, men sät- tes dock efter för den inre betydelsen. Man an- träffar de djerfvaste öfvergångar, de största luc- kor; ty endast själen af det hela är hvad man bemödat sig att återgifva. Ju längre man kom- mer i den nyare historien, desto bättre skönjes^ att det andliga allt mer och mer trädt i förbund med det sinnliga; dock så, att det förra är det rådande: det, som föreskrifver det sednare lagan Icke kan det nekas, att ju i sjelfva den an �