träffar vitterheten tillhopa med moral och filosofi; i psalmen, det religiösa odet, m. m. närmas poesi och religion. I allt finnes en öfvergång och en medelpunkt, men de enskilta rigtningarna behöfva derföre ej förblandas eller identifieras.
Den inbördes skiljagtiga uppfostran, i det inre som i det yttre, hvilken de Gamle och de Nyare njutit, måste göra gränsen mellan begges diktande verksamhet ömsesidigt skarpt afmätt, och tydligt fallande i ögonen. Det måste här uppstå i det närmaste samma hufvudskillnad, som mellan hedendom och christendom. Så förråda sig de motsatta anlagen redan i de äldsta försöken. Homerus fäster sig hufvudsakligen vid beskrifningen af det yttre i händelsen, och vid framställning af det sinnligt väldiga; hans förtjenst består i den lugna, klara och trogna afteckningen af det i sinneverlden befintliga, och uti den formela harmonien. I romansen, eller öfverhufvud i de nyares folkdikt, hvilken med de Homeriska sångerna är det närmast motsvarande, förskjutes väl ej helt och hållet formen, men sättes dock efter för den inre betydelsen. Man anträffar de djerfvaste öfvergångar, de största luckor; ty endast själen af det hela är hvad man bemödat sig att återgifva. Ju längre man kommer i den nyare historien, desto bättre skönjes, att det andliga allt mer och mer trädt i förbund med det sinnliga; dock så, att det förra är det rådande: det, som föreskrifver det sednare lagar.
Icke kan det nekas, att ju i sjelfva den
