antika skaldekonsten en aflägsen gryning skådas af det romantiska. Hela Odysséen kan i många delar anses ligga den moderna föreställningen nära. De flesta af Ulysses’ äfventyr ha onekligen ett romantiskt perspektif. Sammaledes med Jasons och Medeas kärlekshandel hos Apollonius Rhodius. Ickedessmindre var det romantiska ännu icke hufvud-charakteren; det ligger der såsom en af förseelse ditkommen slöja, hvilken tyckes fordom ha hvilat öfver varmare former, öfver en vekare bildning, ett mera klappande hjerta, men ännu hyser de trånande andedragen, de milda suckarna, i sitt mystiska flor. Hos Virgilius [1] träder detta klarare i dagen, särdeles i 4:de boken af Æneiden. Icke blott, att Didos kärlek i allmänhet har något mera öfversinnligt, än som vanligen hos de gamle förspörjes; hela händelsen med jagten, ovädret och grottan, är fullt romantisk [2]. Ja, den synes ha legat till grund för en alldeles enahanda beskrifning i den högst romantiska sagan om ön Atlantis, uti Novalis Heinr. von Ofterdingen. Romerska konsten är ock öfverhufvud en länk, som sammanbinder den
antika och moderna. Allramest visar sig detta hos
- ↑ Han kan öfverhufvud anses för half romantiker. Ställer man honom i bredd med hans samtida, skönjes detta lättast.
- ↑ Af detta skäl har ifrågavarande bok blifvit högt klandrad af dem, hvilka nitälskat för det äkta Romerska, såsom då Servius derom uttrycker sig: — »pene comicum stilum habet; nec mirum, ubi de amore tractatur.«
