Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/341

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


. — 357 - ♦ éilfverål^^rns författare. Redan i deras bemödan- de att il ånga den gamla enkelheten, och späcka sina målningar med ^lomstersakeri ofta vackra , ofta öfverlastade^ ser man ögonskenligen, alt den hedniska odlingen öfverlefvat .sig, ja var rent af utlefvad. Man märker , att en högre y en andli- gare lifsåsigt ville göra sig gällande, ehuru det var svårare att inblåsa en ny anda i de föråldra- de aflefvorna, än att fneddela den åt en i allo ny skapnad. På det en lefvande organism måtte uppkomma, fick alltså det gamla slägtet lemna plats åt det nya, och skänka det i avfslolt de medel, som under en föregående ålder blifvit samlade till mensklighetens förkofran. Man må- ste begynna med ett nytt alfabet, en ny skala. Det hörer nu till följden af min framställ- ning, att utmärka, huru Troubadourens och Trou- verens diktkonst, h vilken utgjorde föga mer än råämnet till poetisk förädling, i olika streck af vår verldisdel -småningom utvecklat sig, och hu* ruledes den erhållit sina skilda egenskaper från det folk, hos hvilket den uppstått, och af den tid, som utbildat densamma. Spaniorerne hade i de flesta diktarter gjort vackra framsteg, innan skaldekonsten hos de öf* riga folkslagen fått någon egen form och färg. Dikten om Cid var den första moderna i stor- stil; men den, liksom Spaniorernes öfriga försök, bar ännu tecken af en. lägre utvecklings-punkt. Vi skola då först begifva oss åt ett land, favilket,. Sv. Akad. HANDLMyr. /7j^^. /a DeL ^4