silfverålderns författare. Redan i deras bemödande att frångå den gamla enkelheten, och späcka sina målningar med blomstersaker, ofta vackra, ofta öfverlastade, ser man ögonskenligen, att den hedniska odlingen öfverlefvat sig, ja var rent af utlefvad. Man märker, att en högre, en andligare lifsåsigt ville göra sig gällande, ehuru det var svårare att inblåsa en ny anda i de föråldrade aflefvorna, än att meddela den åt en i allo ny skapnad. På det en lefvande organism måtte uppkomma, fick alltså det gamla slägtet lemna plats åt det nya, och skänka det i arfslott de medel, som under en föregående ålder blifvit samlade till mensklighetens förkofran. Man måste begynna med ett nytt alfabet, en ny skala.
Det hörer nu till följden af min framställning, att utmärka, huru Troubadourens och Trouverens diktkonst, hvilken utgjorde föga mer än råämnet till poetisk förädling, i olika streck af vår verldsdel småningom utvecklat sig, och huruledes den erhållit sina skilda egenskaper från det folk, hos hvilket den uppstått, och af den tid, som utbildat densamma.
Spaniorerne hade i de flesta diktarter gjort vackra framsteg, innan skaldekonsten hos de öfriga folkslagen fått någon egen form och färg. Dikten om Cid var den första moderna i storstil; men den, liksom Spaniorernes öfriga försök, bar ännu tecken af en lägre utvecklings-punkt. Vi skola då först begifva oss åt ett land, hvilket,
