likt en drake, låg på sina skatter, tills det med ens kunde visa dem i full härlighet: Italien.
150 år efter det Cid författades, uppsteg Dante. I hans Divina Commedia grydde en ny dag af fägring och förtrollning; hela det osynligas rike öppnade sig villigt för hans spanande blickar. Djup, rik, behaglig, otvungen, talar han på en gång till känsla, inbillning och förstånd. Han är rik i uppfinning, stor i teckning, väldig i känsla. Man har sagt om honom, att han varit utan mönster och utan efterföljd. Han var det, så vidt detta är för någon möjligt. Men å ena sidan tyckes, som han af de Franska Allegorierna och de i Æneiden förekommande målningarna af underjorden, hämtat väckelse och ledning; likasom han, å en annan sida, synes ha framkallat Ariosto, och ännu mer Milton, hvilken sednare väl liknar Dante så mycket, som eljest ett originelt snille kan det. Dante var dock skapare af sitt skaldeslag, och i vitterhets-historien icke mindre lysande såsom den förste, hvilken efter Romas undergång gifvit verlden ett helgjutet och fulländadt mästerverk. Hans sångmö var ett barn af tidehvarfvet, hvars vetenskapliga bildning öfverallt speglas igenom diktens lätta flor, och mångenstädes gör det för mycket.
Före Dante hade man i den romantiska konsten intet regelbundet versslag, ty Cid var i detta afseende utan all symmetri; han uppfann ett sådant, terze rime. Lohengrin och Tyskarnes öfriga episka poemer från äldsta tider, likasom
