Fransmännens Fabliaux, voro i allmänhet författade på fria knittelvers, hvilka i sig sjelfva ej äga den fasta och bestämda form, som Italienarnes versmått.
Efter Dante uppträdde tvenne snillen, hvilka på helt andra banor förvärfvade sig odödlighet, Petrarca och Boccaccio. Genom sin varma nitälskan, sina alltid vakande omsorger för den klassiska fornverlden, hvars idrotter i vettenskap och konst å nyo blefvo en tillhörighet för vår verldsdel, hade de om samtiden och efterverlden icke mindre förtjenster, än genom sina egna skapelser. Dante var redan bekant med antiken, men hans efterträdare utbredde först dess välde. Och i detta hänseende var Petrarcas kröning i Capitolium — denna kanske ärorikaste hyllning, som någonsin vederfarits en dödlig — att anse såsom en frivillig gärd af erkänsla, enhälligt gifven honom af ett helt tidehvarf. Både han och hans utmärkte samtida blefvo ock, för sina mödor och sin kärlek till de gamle, belönade genom sin egen fulländning.
Petrarca, ehuru stor vän och beundrare af Romarne, synnerligast af Horatius, förråder dock, till sin anda, ingen förvandtskap med de gamle. Det är endast i formens harmoniska utbildning, som man upptäcker bekantskapen dem emellan. Han satte på sin lyra de strängar, som förut funnits på den provençaliska, men han stämde dem så, att de gåfvo fulla accorder, och lydde hans hand. Han införde också nya versmått, Sonetten
