Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/343

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


- 339 - Fransmännens Fabliaux, voro i allmSnhet förfat- tade på fria knittelvers, hvilka i sig sjelfva ej äga den fasta och bestämda form, som ItalienaN nes versmått. Efter Dante uppträdde tvenne snillen^ hvilka på helt andra banor förvärfvade sig odödlighet^ Petrarca och Boccaccio. GeAom sin varma nit- älskan^ sina alltid vakande omsorger för d^n klas- siska fornverlden, hvars idrotter i vettenskap och konst å nyo blefvo en tillhörighet för vär.verlds- del| hade de om samtiden och efterverlden icko mindre förtjenster, än genom sina egna skapel- ser. Pante var redan bekant med antiken ^ mea hans efterträdare utbredde först dess välde. Och i detta hänseende var Petrarcas kröning i Gapi- tolium — denna kanske ärorikaste hyllning, som någonsin vederfarits en dödlig — att anse såsom en frivillig gärd af erkänsla, enhälligt gifven ho- nom af ett helt tidehvarf. Både han och hans utmärkte samtida blefvo ock, för sina mödor och sin kärlek till de gamle, belönade genom sin e- gen fulländning. Petrarca, ehuru stor vän och beundrare af Romarne, sjnnerligast af Horatius, förråder dock, till sin anda, ingen förvandtskap med de gamle. Det är endast i formens harmoniska utbildnings som man upptäcker bekantskapen dem emellan. Han satte på sin lyra de strängar, som förut fun- nits på den provencaliska^ men han stämde dem så, att de gåfvo fulla accorder, och lydde hans hand. Han införde också nya versmått, Sonetten