Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/345

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 54t �>• / hel kedja af tankar; emedan dess stränga afsluN ning icke medgifver några öfvergångan De ur formen härflytande olägenheterna kännas, det är sant 9 mindre af Italienarn, (öc hvilken rimmet liksom sjelfmant inställer sig* Men språkets öfver- vägande musikaliska anlag , och dess beredvillig- het att runda sig till vers, ehuru de visserligen göra den yttre konsten i mången del lättare ^ lägga dock, från en annan åsigt tagna, flera hin- der för en djupare diktning. Tankans oändliga grader, känslans flna skiftningar, böra vara mål för en allvarligare eftersinning. Men i Italienskan ei^juda sig de välljudande orden så beställsamt och tjenstvilligt, att man af den smekande klan- gen förledes, att ej samla sig till en djupare å- fikådning. Det är, som vore man omgifven af idel smickrare, bland hvilka man ej upptäcker en sann vän. — För P^trarca passade Sonetten oändligen väl. Kärleken, hvilken alltid var den makt, som bragte hans strängspel till ljud, ytt- rade sig alltid lika, genomgick alltid samma thema. Det var städse samma ouppfyllda längtan, samma saknad af ett Ijufligt föremål, hvilket in- tog hela hans väsende och gaf rigtning ät hela hans lefnad. Men en qvinna , den läsaren blott känner af skaldens dyrkan, kan väl ej på läng- den njuta mycket deltagande. Dettff öfverflyttas ensamt pä skalden, men förlorar dock genom upprepandet. Om icke sjelfva idéen , jemväl i sin enformighet, vore sä vacker, och framställningen 6å fullkomnad, skulle detta eviga enahanda slutligen trötta, hvilket det också till en viss grad