hel kedja af tankar; emedan dess stränga afslutning icke medgifver några öfvergångar. De ur formen härflytande olägenheterna kännas, det är sant, mindre af Italienarn, för hvilken rimmet liksom sjelfmant inställer sig. Men språkets öfvervägande musikaliska anlag, och dess beredvillighet att runda sig till vers, ehuru de visserligen göra den yttre konsten i mången del lättare, lägga dock, från en annan åsigt tagna, flera hinder för en djupare diktning. Tankans oändliga grader, känslans fina skiftningar, böra vara mål för en allvarligare eftersinning. Men i Italienskan erbjuda sig de välljudande orden så beställsamt och tjenstvilligt, att man af den smekande klangen förledes, att ej samla sig till en djupare åskådning. Det är, som vore man omgifven af idel smickrare, bland hvilka man ej upptäcker en sann vän. — För Petrarca passade Sonetten oändligen väl. Kärleken, hvilken alltid var den makt, som bragte hans strängspel till ljud, yttrade sig alltid lika, genomgick alltid samma thema. Det var städse samma ouppfyllda längtan, samma saknad af ett ljufligt föremål, hvilket intog hela hans väsende och gaf rigtning åt hela hans lefnad. Men en qvinna, den läsaren blott känner af skaldens dyrkan, kan väl ej på längden njuta mycket deltagande. Detta öfverflyttas ensamt på skalden, men förlorar dock genom upprepandet. Om icke sjelfva idéen, jemväl i sin enformighet, vore så vacker, och framställningen så fullkomnad, skulle detta eviga enahanda slutligen trötta, hvilket det också till en viss grad
