Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/347

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 343 — Det är icke blott för att tiUfredsställa min eaen känsla, som jag här med några vänliga ord vill iliagkomma konstens ädla gynnare i Italien. Det är äfven derföre, att denna omhuldande Tärdnady i den tidpunkt, der min framställning nu befinner sig, var på vitterheten i hög grad inflytelserik. Sedan Augustus, Msecenas och Carl den store, hade ingen tagit konsten i hägn, förr än Spaniens Furstar och ädlingar kallade Trou- badourer till sina hof och riddaresäten.' Men snart utdog likväl hågen för det sköna, och un- der några århundraden gick sånggudinnan irrande omkring, utan bröd, utan hus och hem. Ingen ville kännas vid den arma, den husvilla, sedan sångens toner val förklingat Men dröja kunde det ej länge, innan den fagra skulle vinna någons lijerta- Italiens prinsar och riddersmän förbehöllo sig hedern, att skänka denna ynnest, och på ett ärorikt vis ersatte de härigenom, hvad som fela- des dem i yttre välde. Insigt i bokliga konster, synnerligast klassisk lärdom, blef snart ett öppet kreditif på lycka; snillet blef ett lefvande adels- bref, hvars gällande kraft de dödlige icke mindre erkände, än ji^n odödlige, som utfärdat det. Pe- trarca och Boccaccio hade de högsta uppdrag, stodo i spetsen för de vigtigaste bnskickningar vid Europas hof, och gåfvo med sina namn och sina förijenster lika glans åt den, som sände, och den, som mottog budskapet. Men denna rika gunst var ej något, som allena omgaf purpurn och de högsta äreställen. Cosmo de Medici, en köpman i Florens, öppnade i sitt hui> en fristad

• /