Det är icke blott för att tillfredsställa min egen känsla, som jag här med några vänliga ord vill ihågkomma konstens ädla gynnare i Italien. Det är äfven derföre, att denna omhuldande vårdnad, i den tidpunkt, der min framställning nu befinner sig, var på vitterheten i hög grad inflytelserik. Sedan Augustus, Mæcenas och Carl den store, hade ingen tagit konsten i hägn, förr än Spaniens Furstar och ädlingar kallade Troubadourer till sina hof och riddaresäten. Men snart utdog likväl hågen för det sköna, och under några århundraden gick sånggudinnan irrande omkring, utan bröd, utan hus och hem. Ingen ville kännas vid den arma, den husvilla, sedan sångens toner väl förklingat. Men dröja kunde det ej länge, innan den fagra skulle vinna någons hjerta. Italiens prinsar och riddersmän förbehöllo sig hedern, att skänka denna ynnest, och på ett ärorikt vis ersatte de härigenom, hvad som felades dem i yttre välde. Insigt i bokliga konster, synnerligast klassisk lärdom, blef snart ett öppet kreditif på lycka; snillet blef ett lefvande adelsbref, hvars gällande kraft de dödlige icke mindre erkände, än den odödlige, som utfärdat det. Petrarca och Boccaccio hade de högsta uppdrag, stodo i spetsen för de vigtigaste beskickningar vid Europas hof, och gåfvo med sina namn och sina förtjenster lika glans åt den, som sände, och den, som mottog budskapet. Men denna rika gunst var ej något, som allena omgaf purpurn och de högsta äreställen. Cosmo de Medici, en köpman i Florens, öppnade i sitt hus en fristad
