Göthe, Moore, Stagnelius och ännu en blid Svan i Brages sagoprisade land.
Då den närmare förtroligheten med den ursprungliga klassiciteten hade en så välgörande inflytelse på Italiens skaldekonst, är det väl att beklaga, det aktningen för de gamles mästerskap i formen skulle öfvergå till afgudadykan, och att man, i stället att taga det förut gifna till ledande efterdöme vid egna sjelfständiga alster, blef en träl af den framställda förebilden. Man kan väl säga, att Aristoteles, Terentius, Virgilius och Tragikern Seneca, sedan de lemnat det jordiska, hållit en jern-spira i diktens rike. Det må mig tillåtas, att här anföra några ord af en bland Akademiens ledamöter: »Efter denna hemgjorda klassicitet bildades en smak, som för alltid skulle gifva lag öfver hvad som i vitterheten var passande eller opassande, och som sparde en mödan att efterräkna, genom huru många leder man härstammade ifrån idealerna, då man i alla fall var dömd att evärdeligen imitera imitationer« [1]. Efterbildningen var i Italien deruti olik densamma i Frankrike, att den på förra stället ej fick välde öfver andra, än lägre naturer, då den deremot i Frankrike och annorstädes verkade på de högste. Den var, uti Italien, i början ett behof hos den enskilte, sedan hos hela tidehvarfvet. »I brist af inre hållning måste man således ge
konsten en yttre; och denna blef härmningen
- ↑ Inledning till Svenska folkvisor, af Er. Gust. Geijer.
