Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/351

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


.— 547 — s efrer de Gamle , som nu blef allm&nt gäfiande ^ mindre genom deras öfverlägsenhet, än genom egen svaghet. Hvilket bekräftas deraf, att sä män- ^ ga härliga skalder hade lefvat i den föregäende I tiden y just omkring epoken af den gamla litte* raturens äterställelse , dä den omfattades med en , kärlek utan like^ sjelfve också till en del voro dess ifrigaste återställare, utan att man kan fin*- na, att de i sina odödliga dikter derigenom upp- offrat det minsta af sin originalitet; äfvensomden nyare mälarekonsten under samma tid steg till sin höjd, och innan ännu imitation efter antiken blifvit dess regel. Att denna- princip åtminstone i poesien var en död princip, visade sig snart i dess användning, emedan den,, tvertemot natu- ren af all bildning, ej i sig hade minsta fortskrid- ninga *). Detta var ett underkännande af hela den romantiska skaldekonstens värde, och ett misskännande af dess lynne. Hade man rådfrå- gat arten af det romantiska, skulle man erfarit, att detsamma, i det yttre så väl som det inre, al- drig, utan att andan skall gå förlorad, kan blif- va enahanda med det antika. Lika litet väl be- tänkt, som i sina följder gagneligt, var detta be- mödande att på sig sätta stämpeln af en förgån-* gen tid, �hvarigenom den nyare poesien på en gång ville tillegna sig alla en redan fullkomnad bildnings fördelar, och, för att inympas på en flammande stam, lösryckte sig från sin naturliga grundcc *).

  • ) Se föregående not*