Uti Italien hade, redan strax efter Petrarca och Boccaccio, denna klassiska smak inställt sig, ehuru den först efter Tassos och Guarinis bortgång blef ensam rådande, intill Metastasio. Det behöfdes, under den förra tiden, i sanning en så stor öfverlägsenhet, som hos Ariosto och Tasso, om af deras föregångares ädla mödor skulle hämtas annan frukt, än en inskränkt efterbildning.
Politiano framkom först med en skön dikt öfver ett tornerspel. Chevaleriet blef dock ej fullt lefvande, förr än i Ariostos Orlando Furioso. Ehuru egentligen ett gyckel öfver den fantastiska riddar-romanen Roland Kär, var den ickedessmindre en tafla, deruti skalden velat införa allt det sköna, underbara och egna, som i riddarväsendet förefans, och hvilket han genom konstens pensel gaf full poetisk adel. Behag, luftig rikdom och frisk kraft sammansmälte till ett. — Tasso var tilläfventyrs mindre rik, mindre dristig, men var deremot mera hofsam, mera helgjuten. I sin Gerusalemme Liberata liknar han de gamle uti enhet och delarnes strängt symmetriska öfverensstämmelse, och de nyare i hänförande lägen och uppträden, skakande målningar, romantiska charakterer och seder. — Guarini förenade äfven på ett märkligt sätt den antika och moderna konstens förtjenster. Kanske finnes icke något skaldestycke, hvilket till den grad, som Il Pastor Fido, på en gång är i antik stil säkert hållet, och likväl diktadt i äkta romantisk anda [1].
- ↑ Det förundrar mig, att Sismondi ej fästat mer afseende å Guarini, Vida står hans arbete öfver Tassos Aminta.
