Italienska skaldekonstens bästa dagar voro nu förbi. När sann originalitet saknas, har den vanligen blifvit ersatt genom förkonstling. Marini, en man med mera talang och flygtig qvickhet, än skapande snille, utbredde detta onda först i sitt fädernesland, så i Spanien och Frankrike, och sist i Tyskland. Det fans i Italien redan hos Serafino och Accolti. I Spanien blef den från Araberne ditkomna öfverdriften fortplantad af Gongora. Man har efter denna Skola de så kallade Concetti, eller excentriska infall och bilder, tvungna antitheser och ordspel, hvilka icke tillika voro spel med tankan, utan blott sväfvade på ytan, och voro utan betydelse [1]. Boileau och Molière utrotade dem i sitt land, Cervantes i sitt. Lohenstein sökte i Tyskland införa Marinis och Gongoras svulstiga, förkonstlade framställning, utan att den, förr än i sednaste tider, har vunnit mycken efterföljd.
Innan vi gå längre, är det i sin ordning, att vända sig till Spaniorerne. Vi komma då till en diktkonst, hvilken till ton och färg väsendtligen skiljer sig från den öfriga Europeiska. Den tillhör en annan verld, en annan idé-sfèr. Den har, mer än andra, bibehållit det Österländska
skaplynnet. Glansen, regnbågsprakten, kärleksruset,
- ↑ Flera sådana tomma och sökta ordlekar förekomma i Don Quixote, der det i den Franska öfversättningen på ett ställe heter: »La raison de la déraison, que vous faites à ma raison, affoiblit de telle sorte ma raison, que c’est avec raison, que je me plains de votra beauté«.
