Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/354

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 350 — passionens storm , hänvisa allt på det land, der solen uppgär, och der hoii alstrar ett rikare Täxtlif. I riddarromanernas tid kunde någon af> stickande olikhet mellan Spaniens och aqdra län- ders alster ännu ej skönja �^ hvarföre man t. ex. tvistat om hördsrätten till den bekante Amadis af Gallien. Men allt mer och mer skilde sig Spaniorerne ifrån de andre. Det högsinnta och ridderliga, som utmärker dem under de dagar, dfi de räknades bland vitterhets-idkare, gaf äfven åt sångarslagen ett eget romantiskt tycke. Lyran och svärdet buros oftast af samma hand. Folkets •tolthet,, hvilken är för alla så gemensam, att den öfvergått i ordspråk, verkade härvid både väl och illa. Samma hugfulla känsla, som väckte dem, att ur deras egen omgifning hämta allt, hvad derifrån var att bekomma, och som dyme* delst giorde dem sjelfständiga , gjorde dem på samma gång slutna för det, som från främmande länder stod att erhålla, till bildning, till rättelse, till föresyn. De ådagalägga på ett lysande sätt, huruledes man aldrig, utan att bli hemfallen till ensidighet eller något slags missrigtipng, kan till alla delar söndra sig från andra. Otvifvelaktigt är, det ej månget folk blifvit af sångens Gud så rundligon begåfvadt, som Spaniorerne. Deras skaldegrufva är så mäktig och gifvande, att den ännu efter trenne sek- ler har okända skatter att erbjuda. Den Euro- peiska dramatiken isynnerhet har från Spanien undfätt mycket, hvilket dels är erkändt, dels af