passionens storm, hänvisa allt på det land, der solen uppgår, och der hon alstrar ett rikare växtlif. I riddarromanernas tid kunde någon afstickande olikhet mellan Spaniens och andra länders alster ännu ej skönjas, hvarföre man t. ex. tvistat om bördsrätten till den bekante Amadis af Gallien. Men allt mer och mer skilde sig Spaniorerne ifrån de andre. Det högsinnta och ridderliga, som utmärker dem under de dagar, då de räknades bland vitterhets-idkare, gaf äfven åt sångarslagen ett eget romantiskt tycke. Lyran och svärdet buros oftast af samma hand. Folkets stolthet, hvilken är för alla så gemensam, att den öfvergått i ordspråk, verkade härvid både väl och illa. Samma hugfulla känsla, som väckte dem, att ur deras egen omgifning hämta allt, hvad derifrån var att bekomma, och som dymedelst giorde dem sjelfständiga, gjorde dem på samma gång slutna för det, som från främmande länder stod att erhålla, till bildning, till rättelse, till föresyn. De ådagalägga på ett lysande sätt, huruledes man aldrig, utan att bli hemfallen till ensidighet eller något slags missrigtning, kan till alla delar söndra sig från andra.
Otvifvelaktigt är, det ej månget folk blifvit af sångens Gud så rundligen begåfvadt, som Spaniorerne. Deras skaldegrufva är så mäktig och gifvande, att den ännu efter trenne sekler har okända skatter att erbjuda. Den Europeiska dramatiken isynnerhet har från Spanien undfått mycket, hvilket dels är erkändt, dels af
