med en hvar, som tror sig här på jorden finna den fulla verkligheten af de evinnerliga urbilderna. Den, som utan ransakning, utan klokhet, utan beräkning af egna krafter, arbetar emot det öfvermäktiga, och uppoffrar sig för lagar, hvilka tillhöra en högre ordning , — han är en Don Quixote, som kämpar emot väderqvarnar, då han tror sig strida med jättar. Icke under derföre, om mången ansett detta skaldestycke såsom det dystraste, hemskaste, som någonsin blifvit fattadt af ett menniskohufvud. Man skrattar sig förderfvad åt den arma Don Quixote, och besinnar icke, att detta leende kan för mången vara en liksång öfver allt det ljufva, storartade och förvånande, som lifvet äger; man begrinar den dumma vapendragarn, och vet icke, at man med detsamma gör gyckel af sin egen jordbundna sträfvan. Jag är icke nog »riddare af den sorgliga skepnaden,« såsom vår hjelte kallade sig, för att i det underbart lefnadsfriska och upprymda snillefostret vilja finna allenast en allvarsam och klagande grundton. Denna är till den grad skjuten i bakgrunden, att den undgått de flesta läsare, som endast fäst sig vid ett och annat lustbart uppträde, eller roligt infall, utan att bry sig om, huruvida något djupare dermed kunde vara menadt, eller icke. Det vore lika orimligt, som omöjligt, att betaga någon fröjden; att göra sig lustig öfver de narraktiga äfventyr, som den berömda dikten framtar; detta är ock för ingen del afsigten hos mig. Jag vill blott, att man skall äfven intränga till roten, hvilken är en afgjord och segrande
