Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/359

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


-r. 355 — I ironi. Hvad var Cervantes' roman annat �än hans egen lefnadstafla? Sjelf bedragen på litvet, på menniskorna, på drömmen om stora bedrifter:

�Jelf förlustig en arm i striden för fäderneslandets 

sak , utan att ändå hinna öfver första graden på krigarens bana: sjelf af barbarer hållen i en grym fångenskap I och intill sin sista stund försänkt i armod , under det verlden beundrade hans snille^ målade, han blott sitt eget lif^ samt log åt sina egna luftslott och därliga förhoppningar. Och han log af hjertat, och han log med kraft; ty så väldig är menniskoanden i sin upphöjning, att den icke kan förtryckas af nägon ödets vidrighet, utan har spänstighet nog, att skaka sina dufvo- vingar i det rena bla. Anskönt skalden vände löjet mot det han sjelf mest älskade och skattade på jorden, mot det, för h vilket han sjelf var ett ömkligt offer, saknade han dock aldrig det frynt- liga, glädtigr qvicka och skämtsamma. Tvertom är han ett underverk af spelande lif och lust. Detta var också möjligt för en man, hvilken, när han kände döden nalkas, ännu hade styrka nog, att skämta öfver sig sjelf och de öden, dem han uppburit med en sinnesstämning, som an- står en Konung bland Skalder. Hvad som med hans dikt eljest är eget, är, att aldrig nägon med så stor konst hopsatt en väfnad af de puts- lustigaste och ovanligaste händelser, utan att nästan nånsin öfvergå det naturliga, enkla och otvungna. ' Det gifves för Don Quixote ett syftemål ^