verldsironi. Hvad var Cervantes’ roman annat, än hans egen lefnadstafla? Sjelf bedragen på lifvet, på menniskorna, på drömmen om stora bedrifter: sjelf förlustig en arm i striden för fäderneslandets sak, utan att ändå hinna öfver första graden på krigarens bana: sjelf af barbarer hållen i en grym fångenskap, och intill sin sista stund försänkt i armod, under det verlden beundrade hans snille, målade han blott sitt eget lif, samt log åt sina egna luftslott och dårliga förhoppningar. Och han log af hjertat, och han log med kraft; ty så väldig är menniskoanden i sin upphöjning, att den icke kan förtryckas af någon ödets vidrighet, utan har spänstighet nog, att skaka sina dufvovingar i det rena blå. Änskönt skalden vände löjet mot det han sjelf mest älskade och skattade på jorden, mot det, för hvilket han sjelf var ett ömkligt offer, saknade han dock aldrig det fryntliga, glädtigt qvicka och skämtsamma. Tvertom är han ett underverk af spelande lif och lust. Detta var också möjligt för en man, hvilken, när han kände döden nalkas, ännu hade styrka nog, att skämta öfver sig sjelf och de öden, dem han uppburit med en sinnesstämning, som anstår en Konung bland Skalder. Hvad som med hans dikt eljest är eget, är, att aldrig någon med så stor konst hopsatt en väfnad af de putslustigaste och ovanligaste händelser, utan att nästan nånsin öfvergå det naturliga, enkla och otvungna.
Det gifves för Don Quixote ett syftemål,
