som ligger den allmänna uppmärksamheten närmare, än striden mellan hjeltelifvet och det hvardagliga. Och detta är förlöjligandet af riddarromanerna. Dessa hade, i sin vackraste yttring, verkat mycket godt. De hade infört menniskan i diktens mest underbara riken; de hade förädlat sederna, bannlyst den låga egennyttan, och egnat qvinnan en aktning, som Greker och Romare icke kände. Trofasthet, ärligt och öppet väsen, blef styrkans lifgeding, hedern blef sjelfva grunden och villkoret för mensklig tillvarelse, modet blef en egenskap, som prydde folk af alla stånd och borgerliga lägen. Men om sådana verk, som Lancelot, Amadis och den förälskade Roland, hade en välgörande inflytelse, hade deras slappa, smaklösa efterbildningar en så mycket vådligare. Inbillnings-kraften, då den lemnas utan styre, då den försmår all grund i det verkliga, all aktning för hållning och sammanhang, har uti sig ingenting poetiskt, utan är fastmer i allo att förkasta. Det gifves en viss sannolikhet äfven för underverk och féerier, ty eljest blefve ju slutligen ingenting orimligt. »Det skapande snillet undandrager sig blott den främmande lagstiftningen, icke sin egen; det är blott snille, så vida det sjelf är den högsta laglikmätighet« [1]. En allmän farsot af uppblåsning, onatur och förkonstling öfvergick Spanska författare i den tid, då Cervantes uppträdde. Men han häfde denna smitta på ett sådant sätt, att den
aldrig, åtminstone med samma sjukdomstecken,
- ↑ A. W. Schlegel.
