bildade den Spanska skådebanan, och dessas fruktsamhet, hvilken är så förunderligt stor, att den ligger på gränsen af det otroliga, får man till det mesta tillskrifva Spaniorernes öfvervägande rikdom i det, som hör till Melpomenes och Thalias spel. Ingendera af dem underkastade sig de från antiken lånade förmenta reglor, hvilka på deras tid hos Italienarne så ensidigt utvecklade den dramatiska konsten. Deras skådespel diktades ej för läsning, utan blott för theatralisk föreställning. De lämpades derföre uteslutande efter folkets smak. Scenen förlades gemenligen i fäderneslandet, och återspeglingen af det ridderliga folkets egna lynne och seder är icke det minst intagande. Men i samma mån dessa yppiga snillen gåfvo efter för massans önskningar, öfverträdde de också den sanna smakens föreskrifter; och så svårt det än blifvit, att ha gått miste om de svärmiskt anbragta blomverk och luftiga skönheter, som smycka deras regellösa dikter, så väl hade det, ur en annan synpunkt, varit, om de haft något afseende på det, som förut var att tillgå till ledning och efterdöme. Emedlertid vore det mindre billigt, att bedömma dem efter de likare, som andra folkslag uppställt för sina dramatiska arbeten; ty det Spanska skådespelet har sitt eget mått. Det är blott en novell, bragt till handling, och vill intet annat eller bättre vara. I novellen är charakters-teckning ingen hufvudsak, och enheten i händelserna är der af en helt annan natur, än den vanligen dramatiska. En konstigt anlagd och väl
