utspunnen intrig är ständigt det hjul, kring hvilket allt hvälfver sig. Ju mer mångfaldig och invecklad den är, dess bättre. Och härvid blir då af vigt, att uppmärksamheten hålles jemt spänd och nygirigheten jemt retad, medelst händelsernas uppställning i lysande och förvånande grupper, i skildrande lägen och uppträden. Det löjliga och det rörande, det sedvanliga och det höga, trifves här väl tillsammans, och kan obehindradt blanda sig om hvartannat, utan att andan derigenom blir upphäfven eller förnekad; emedan någon viss, det hela genomgående, tragisk eller komisk ton der icke är åsyftad. Kärlekshandel, list, envig och allt slags äfventyr, öfverkorsa hvarandra, och tråden löper så labyrintiskt, att det erfordras ett vant öga, för att ej förlora den ur sigte.
Allt detta, som tyckes utgöra sjelfva grundvalen för Spaniorernes skådespel, fattades af Lopez och Calderon på ett det mest sinnrika sätt. »Den förre är, såsom orden falla hos Sismondi, lika långt från att uppfylla de fordringar, hvilka äro förknippade med den romantiska, som klassika fullkomligheten«; men en gnista af snille upptäcker man i hvarje drag. Den hos honom befintliga brist af fullhet och rundning i bearbetningen förklaras till en del af den oerhörda brådska, hvarmed han sammanskref sina flesta stycken, — något som vittnar om en lätthet, en förmåga utan like. Huru kan man väl yrka på sträng hållning i ett drama, som ofta var blott en dags
