göra, oaktadt det var hela 2 à 3000 vers starkt, och dessa dertill voro i de konstfullaste former sammanförda [1]. Af något, hvilket så litet var arbete, kan man billigtvis ej kräfva den sista fulländningen. Det röjes hos honom ingen af de förtjenster, som komma af studium, af lugn och långvarig eftersinning. Ty han handlade blindt efter sin ingifvelse; och så snart han ej följde den, utan sökte en upphöjd skrifart (estilo culto, stile cultivé [2]), blef han tvungen och dunkel. Men desto mer var han outtömlig i uppfinning, i sinnrik plan-anläggning, i öfverraskande uppträden. Handlingen fortgår så skyndsamt, händelserna äro så nya och mångfaldiga, att man omöjligen kan gissa till upplösningen, utan måste med spända ögon afvakta utgången. Detta gör, att han alltid blir underhållande. Stor konst visar han yttermera deruti, att han kan låta en person, allt ifrån dess första framträdande på skådeplatsen, gripa in i handlingen, hvarigenom ett vida klarare ljus sprides öfver charakteren, än om förloppet af det timade skulle förtäljas. »Uppmärksamheten, ordar Sismondi, blir väckt af en hastig syn, då man deremot ofta blir tankspridd under de berättelser, hvilka i alla Franska skådespel tjena till inledning och förklaring.«
Lopez skref för mängden, och beräknade
